För några år sedan hörde jag något så vackert, att den vackraste gåvan vi kan ge varandra i dagens samhällen är tid. Att ge av vår tid. Det följde mig i många år och blev en inspiration i mitt föräldraskap.
Sen slog det mig, att tid är en sak, men vad är tid utan närvaro?
Att vara fullständigt närvarande är så sällsynt, lika sällsynt är det att mötas i ett ögonblick av fullständig närvaro.
Varje gång det sker uppstår en förvirrande känsla, är du verkligen med mig här? Är vi här tillsammans?
Den där närvaron när blicken hålls kvar, där orden inte forceras fram. Ögonblicket hålls stadigt kvar.
Det är så fint, den mänskliga närvaron.
Det blev det nya, närvaro.
Allra käraste du 