Är det inte spännande med livet, vi lever vårt liv på ungefär samma sätt som vi alltid har gjort, det är bekvämt och ger en känsla av trygghet.
Sen plötsligt kastas livet omkull, allt du trott på, allt du känt till vänds upp och ner. Bilden av en själv, det vi kallade vår verklighet, tryggheten. Marken gungar och det vi tidigare greppat tag i finns inte kvar.
Vi famlar, faller, längre och längre ner, tills vi slår i marken, hårt.
Sen står vi där, framför oss själva och ser in i det tomma skal av den vi en gång var, och kanske är det där den djupaste smärtan faktiskt bor, att inse att vi tappat bort oss själva, så fullständigt. Att inte längre veta vem man är.
Och där börjar den.
Den långa resan hem.
Allra käraste du 