Svanen

Ta mig med!

Låt mig sitta på din rygg så flyger vi iväg, till ett annat universum, till världen utan slut.

Till det lätta och svävande, dit drömmer jag.

Som Nils Holgersson klamrar jag mig fast på min fågel, men gåsen är en svan, sådär vackert vit och blank.

Bilden av verklighetens liv pågår där nere, likt myror i en myrstack irrar de runt, komplexiteten, ansvaret.

– Var ska vi? ropar jag

– Behöver du veta? ropar du mellan vingslagen

Gör jag det? Gör jag det tillräckligt för att släppa taget och ge mig in i ovissheten?

jag vet inte, jag tror det.

– Ja! ropar jag samtidigt som jag greppar tag i de blanka fjädrarna.