Jag tänker på medberoende, hur djupt det sitter.
Så stor del av livet har gått till att försöka läka, år av terapier och behandlingar, och något i mig vill tro att det är färdigt, att det har släppt taget.
Men så plötsligt dyker en situation upp, ett meddelande och jag kastas tillbaka till det gamla, när de där ögonen spände i en, den där tystnaden innan utbrott. Den där tystnaden som kryper i kroppen, magen vrider sig och man vill krypa ur sitt eget skinn av nervositet för snart exploderar det.
Som att när de stunderna dyker upp går det inte att skilja på då och nu, för kroppen reagerar direkt, andningen blir ytligare, tankarna rusar och pulsen går upp. Det blev så idag.
Jag fick upprepa högt för mig själv gång på gång "Andas, håll i dig, jag är vuxen nu, det är ingen fara om någon blir arg på mig, denna människa ansvarar för sina känslor och jag för mina, jag klarar det, jag står upp för mitt barn, oavsett".
Och plötsligt hade känslan börjat släppa taget, andningen blev djupare. Känslan grep tag och sen släppte den taget.
Förr hade den följt mig i dagar, jag hade legat sömnlös och gömt mig.
Det läker, det går inte fort, det har tagit så många år, men det läker sakta.
Allra käraste du 