Allra käraste du

Så mycket jag sökt svaren hos alla andra, hela livet. Trott att de har svaren på varför jag känt mig så vilse.

Det var bara så det var, jag visste inget annat. Jag trodde alla andra hade svaren på mina existentiella frågor och jag gled bara längre och längre ifrån mig själv. Jag hade ingen aning om att svaren fanns inuti mig själv, och hade jag hört det hade jag inte kunnat lita på att jag är kapabel nog att ha svaren för mitt eget liv. Märkligt när jag tänker tillbaka men då var det verklighet.

Idag blev en dag när allt kändes övermäktigt, ekonomi, ansvar, struktur, familj, och jobb. Jag klarar inte detta, livet är för mycket. Jag vet inte hur jag ska kunna hålla all denna struktur, allt som förväntas av mig.

Jag mediterade för att sedan kunna tänka, för det är enda sättet att hålla i mig själv då, och det gjorde jag, bokstavligen höll om mig själv hårt.

Där inne är allt stilla, det är så ljust, milt, tryggt och otroligt kärleksfullt. Som en djupare form av kärlek, bara över att få finnas till.

 Jag ser tankarna passera men de tar inte över, de svävar ovanför mig men de blir inte jag. Jag ser rädsla, tankesnurret är som ett moln, men av just tankar och de är inte sanna, de är oro. Jag såg mig själv, mina ögon lyste och leendet färgade hela ansiktet. Jag lyste. Kände mig hemma. Jag visste precis i den stunden hur det känns att tappa mig själv, och att det är det jag gör när jag slukas upp av tankesnurr och oro, jobb som kräver mer än det ger, trötthet och allt vad som krävs i detta människoliv. Jag blir de tankarna och de blir en verklighet som känns sann.

Det är som att jag separerats från mitt inre och rädslan och kontrollen har tagit över och blivit jag, utan att jag ens hunnit märka det. I det börjar jag må dåligt, det känns vilset och som att själen vissnat lite. När jag sett att den separationen skett och hämtat hem mig själv blir det så mycket lättare att se vad som behöver göras, tas omhand och struktureras upp. Det behöver inte gå så fort som tankesnurret säger, ett steg i taget.

Jag vill leva så, ett liv i stark kontakt med mitt inre.

Är det den känslan de pratar om, att styra sitt liv inifrån och ut?

Istället för utifrån och in. Jag har inte förstått det, bara att det låter fantastiskt.

För att göra det behöver man först ha upplevt hur de känns. Hur ska man kunna styra sitt liv inifrån om man inte vet hur inifrån känns?

Att lära känna det kräver introspektion, och då behövs tid, och stillhet, och en stor dos tålamod, insåg jag idag.

”Människa, känn dig själv! – Sokrates”

Tackar och bockar, jag försöker!