Allra käraste du

Där inne är allt stilla, det är så ljust, milt, tryggt och otroligt kärleksfullt.

Som en djupare form av kärlek, bara över att få finnas till.

 Jag ser tankarna passera men de tar inte över, de svävar ovanför mig men de blir inte jag.

Jag ser rädsla, jag ser tankesnurret, det är som ett moln.

Det är oro.

Jag såg mig själv med ögon som lyste och leendet som färgade hela ansiktet.

Jag kände mig hemma.

I den stunden visste jag hur det känns att tappa mig själv.

Det är det jag gör när jag slukas upp av tankesnurr och oro, jobb som kräver mer än det ger, trötthet och allt vad som krävs i detta människoliv. Jag blir de tankarna och de blir en verklighet som känns sann.

Det är som att jag separerats från mitt inre, rädslan och kontrollen har tagit över. Plötsligt har de blivit jag, utan att jag ens hunnit märka det.

I det börjar jag må dåligt, det känns vilset och som att själen vissnat lite.

När jag sett att den separationen skett och hämtat hem mig själv blir det så mycket lättare att se vad som behöver göras, tas omhand och struktureras upp.

Det behöver inte gå så fort som tankesnurret säger utan ett steg i taget.

Jag vill leva så, ett liv i stark kontakt med mitt inre.

Är det den känslan de pratar om, att styra sitt liv inifrån och ut?

Istället för utifrån och in. Jag har inte förstått det, bara att det låter fantastiskt.

För att göra det behöver man först ha upplevt hur de känns. Hur ska man kunna styra sitt liv inifrån om man inte vet hur inifrån känns?

Att lära känna det kräver introspektion, och då behövs tid, och stillhet, och en stor dos tålamod, insåg jag idag.

”Människa, känn dig själv! – Sokrates”

Tackar och bockar, jag försöker!