Jag tänker på de där “rakt in i hjärtat-människorna”.
De som med sin blotta närvaro får marken att gunga.
En blick.
En röst.
Och plötsligt öppnas dörrar inom oss vi inte visste fanns.
Vi fick en gästlärare i våras.
En äldre kvinna med långt grått hår och ett milt leende.
Som en urmoder svävade hon fram.
Vacker.
Och skrämmande.
Ovetandes öppnade hon en dörr rakt in i skammen.
Det var vidrigt.
Som att hon såg rakt igenom mig.
Jag kunde inte möta hennes blick.
I veckor funderade jag på hur jag skulle slippa henne.
Fly från henne.
Fly från mig själv.
“Berätta”, viskade något inom mig.
“Så fan heller”, svarade den rädda lilla flickan.
Men en dag gick det inte längre att hålla tillbaka tårarna.
Hon satt bara där.
Med sin mjuka röst.
“Tack”, sa jag efteråt.
“För vad?” frågade hon.
“För att du visade mig något jag behövde se.”
Rakt-in-i-hjärtat-människor går inte att glömma.
De får en egen plats i oss.
Allra käraste du 