Jag minns en gång, för många år sedan, när jag jobbade med människor med stora utåtagerande beteenden.
En chef sa då, ”Ta med dem ut och gå. Gå rakt in i skogen, ju snårigare desto bättre. Vi behöver hjälpa dem att landa i kroppen igen.”
Det fungerade varje gång.
Alla kom tillbaka, lugna.
Då visste jag inte att det var nervsystemsreglering vi höll på med.
Idag upplevde jag samma sak, men i mig själv.
Tankarna rusade, som en strid ström.
Och jag gick ut, gick rakt ut i skogen.
Promenerade utan mål.
Längre och längre in i skogen.
Över stockar,
Genom snår.
Förbi nedfallna träd.
Jag gick tills det blev tyst igen.
Allra käraste du 