Den kom med bröstmjölken tror de.
Galenskapen. Depressionen. Förbannelsen att inte kunna leva.
Att vara fast i tankarna, de evigt surrande tankarna.
Som att vara inlåst i ett fängelse.
Livet pågår, men det går inte att vara med.
Kroppen krampar och värker, är fastlåst, stelheten har tagit över.
Sinnet sitter i en bur, skakar galler och vill komma ut, men nyckeln är sedan länge borta.
Släpp ut mig, skriker det.
Men ingen hör.
Ibland kommer desperata skrik från buren.
Den hugger, som en orm, mot de som går förbi.
Människor backar, tar avstånd.
Ingen vill se det stackars sinnet som inte kan komma ut.
Vemod. Vilket vackert ord.
Hur ofta befinner jag mig inte där.
Vemod som ett normaltillstånd.
Melankoli.
Nostalgi.
Längtan efter något som varit.
Som att det var allt och detta är inget.
Drömmen. En slags vila.
Men hur ofta får en vara i drömmen utan att det kallas galenskap?
Och vad är galet egentligen.
Vad är att vara normal.
Allra käraste du 