Hur många gånger i livet står vi inte vid den där stoppskylten.
Vi tittar, höger, vänster.
Sen höger, vänster.
Å ena sidan, å andra sidan.
Vi vågar inte bestämma oss.
Och så blir vi kvar där, vid stoppet.
Vi tar inte ut någon riktning.
Kanske lågan dör.
Eller så växer frustrationen.
Att ta ut en riktning går att applicera på så mycket i våra liv.
Vi stannar kvar i jobb som inte ger oss det vi längtar efter, men fastnar i klagan istället.
Vi säger att vi inte vet hur våra drömmar ser ut, när vi inte ens försökt utforska dem.
Kanske det inte handlar om vilken väg vi väljer.
Utan att välja, en väg.
Och sen följa den. Även om vi inte riktigt vet var den leder.
Det är nog där jag står nu, vid min egen stoppskylt, och försöker våga ta ut en riktning.
Men egentligen vet jag.
Jag vet precis.
- Hej mod, får jag slå följe med dig?
Allra käraste du 