Allra käraste du, kanske är det så att du alltid vetat, långt där inne har du vetat precis vad du vill och vad du känner men så mycket har legat i vägen, skymt sikten.
Så mycket skam, sorg och självtvivel. Som en dimma har de legat för.
Försiktigt försiktigt har det behövts strykas bort, lager efter lager. Som en lök.
Viskningarna kom först, de som knappt hördes. Är det där jag? Får jag lyssna på dem? Det var hemma, en så djup känsla av att se sitt "hemma".
Den mjuka igenkänningen som kändes så hemma.
Är du där? Har du alltid varit där?
Hur många lager finns det i en människa, innan man når in till hjärtat?
Allra käraste du 