Allra käraste du

Så låg jag där, 
inhasad under sängen,
 som en skrämd liten fågelunge. 

- Är du rädd för livet? frågade jag
- Jag tror det, svarade du

- Vad är det som skrämmer dig?

- Jag vet inte...
 sa du, efter en lång paus. 

- Vet du inte,
eller är du rädd att berätta?

- Allt, tror jag.
Livet.
Min roll i det. 
Människorna.
Ansvaret.

Livet känns så stort.
Och jag är så liten.

Det blev tyst.

 Och där, i tystnaden,
 insåg jag
 att du är jag. 

- Kan jag hålla dig i handen en stund,
viskade jag så tyst att det knappt hördes.