Så låg jag där, inhasad under sängen, som en skrämd liten fågelunge.
- Är du rädd för livet? frågade jag
- Jag tror det, svarade du
- Vad är det som skrämmer dig?
- Jag vet inte, sa du, efter en lång paus.
- Är det säkert att du inte vet, eller är du rädd för att berätta, att jag kommer döma dig?
- Allt tror jag, livet, min roll i den. Människorna, ansvaret. Livet känns så stort och jag är så liten.
Sen blev det tyst, och där i tystnaden insåg jag att du är jag, och att jag pratade med mig själv.
- Kan jag hålla dig i handen en stund, viskade jag så tyst att det knappt hördes.
Allra käraste du 