Allra käraste du

Allra käraste du. Livet har, på många sätt varit en sådan kamp. En kamp mot mörkret inombords. Det bottenlösa mörkret.
 I den bor ensamheten och vetskapen om att ingen, absolut ingen kan förstå. I det står man ensam.
 Det där mörkret som ibland gör sig påmind, det smyger sig fram, inifrån, liksom hasar och är segt och det färgar allt, likt en demon som kväver varje litet uns av livslust. Det är självföraktet, det kommer med sån kraft och stryper, kväver. Den håller kvar och jag sprattlar febrilt, släpp mig vädjar jag, du förtjänar det säger den, du måste vara kvar. Och sådär för vi en kamp mot varandra, jag och mörkret. 
Jag gråter och slår, sen inser jag att det är i mig själv jag slår för monstret lever i mig, det är en del av mig. Jag kan inte få bort det, hur mycket jag än kämpar. Det bor där. Jag har hatat det, hela mitt liv. Ibland har jag lagt mig platt för det, låtit det styra, låtit det fullständigt ta över mig. Ibland har jag fått panik, försökt kräkas ut det.  Idag kom det igen, självföraktet, uppgivenheten, känslan av hopplöshet, att det aldrig, oavsett hur mycket jag försöker, kommer försvinna. Jag är rädd för det, för det lamslår mig, jag kan inte vinna över det.   
 Är det du, viskade jag? Är det du som bor inuti mig?
Ibland hör jag din röst.
 Du förstör mitt liv sa jag, först i en viskning, sedan högre medan rösten darrade, som att jag gömde det för någon, fast det bara var jag där. 
 Din ilska har förstört så mycket.

Jag känner sådan skam för mörkret inuti mig.
 Är den min att bära?