Vi lever så lätt i någon förväntan om att hitta den rätte.
Men tänk om alla vi möter är den rätte, precis just då, på så många olika sätt.
Att tro att allt ska vara för evigt är att sätta höga förväntningar på allt.
På oss själva.
På den andre.
Jag tycker så om att tänka att alla vi möter är våra lärare, men jag har inte sett det på samma sätt med kärlek.
Det är i våra nära relationer, och kärleksrelationer som våra djupa sår blir synliga.
Där ges också en möjlighet att läka varandra.
Kanske vi skulle ta emot det som en gåva.
Välkomna dem som en gåva som placerats i vår livsväg.
För hur lång tid vi får vandra tillsammans kan vi inte veta.
Och kanske spelar det ingen roll.
Att vi inte vet det.
Allra käraste du 