Du möter mig så milt sa jag, som att hela jag får finnas.
Jag älskar inte bara dig, jag har i den kärleken börjat älska mig själv också.
- Hur kan du älska mig, alltså hela mig? frågar jag. Önskar du ibland att du hade mött mig på en annan plats, i en annan tid, där jag var mer läkt?
- Men då hade ju du inte varit du och det var ju dig jag blev kär i. Jag vill ha hela dig, i allt som är du, dina känslor, dina tankar, ditt sprudlande, ditt sårbara, det trötta och det glada, svarar han.
Jag skrattar, som jag älskar dig du vackra man!
jag är som en virvel, med alla mina känslor och du är vågen som sakta smeker över dem, du tar aldrig bort, eller försöker fixa, allt får vara där och med en mild smekning avtar det rädda.
Tänk om jag inte behöver skrika för att bli förstådd?
Tänk om du hör mig ändå, i det mjuka, i det milda?
Du suckar aldrig åt mig, du hör mig, ser mig, som att du ser hela mig, hur är det ens möjligt? Det känns så vackert, så ovant.
Jag lyssnar vidare på min pianomusik och du skramlar i köket, fixar kaffe till hiphop. Vi är olika, du och jag, och samtidigt en likhet jag aldrig upplevt förr.
Jag behöver inte rusta upp, jag sänker garden, sakta sakta.
Allra käraste du 