Du möter mig så milt, sa jag.
Som att hela jag får finnas.
Jag älskar inte bara dig.
I den kärleken
har jag börjat älska mig själv.
- Hur kan du älska hela mig?
Undrar jag.
Önskar du ibland
att vi mötts någon annanstans,
i en annan tid?
När jag var mer läkt?
-Men då hade du inte varit du.
Och det var ju dig jag blev kär i, svarar han.
Jag skrattar.
Som jag älskar dig,
du vackra man.
Jag är som en virvel
av känslor.
Du är vågen
som långsamt stryker dem.
Du tar inte bort.
Fixar inte.
Du låter allt vara.
Och något i mig
lugnar sig.
Tänk om jag inte behöver skrika
för att bli förstådd?
Tänk om du hör mig ändå,
i det mjuka?
Jag lyssnar vidare på min pianomusik.
Du skramlar i köket till hiphop.
Vi är olika. Du och jag.
Och ändå –
en likhet jag aldrig känt förut.
Jag behöver inte rusta upp.
Jag sänker garden.
Sakta. Sakta.
Allra käraste du 