Är allt projiceringar frågar jag mig själv?
Plötsligt står en människa framför en och håller upp en spegel där allt syns, allt jag försökt gömma undan tittar tillbaka på mig, det vackra, det fula, längtan, rädslorna, åh gud, så mycket rädslor. Hur kan det finnas så mycket inuti mig, och samtidigt är det inget nytt. Det är vackert och brutalt.
Men det märkliga är att när jag visar så tas det milt emot, i en varm kärleksfull kram tas det emot, tas jag emot.
Vem är det som slår, det är jag. Det är mitt inre som kämpar i någon slags panik, det går inte, det går inte skriker jag inombords, jag kan inte, jag vet inte hur man gör?
Det är jag, det är inuti mig det händer.
Allra käraste du 