Allra käraste du

Tänk om mycket av Pms:en har handlat om undantryckta känslor? 
Känslor jag tror att jag inte får ha? Behov som inte får uttryckas? För aldrig är jag i så djup kontakt med hjärtat som då. Det är som att sanningen inom mig finns där, det råa, det äkta, svaren jag letar efter.
Det sägs att ilska är undantryckt sorg, och pms känns ofta så, en vrede som kokar inombords. Är det verkligen en vrede, eller något inom mig som längtar efter att bli uttryckt men som jag skäms över att säga, ja ibland att ens tänka?
Jag vaknade med en sorg i kroppen, och jag grät, grät sådär som ett litet barn. Jag måste gömma mig idag tänkte jag, isolera mig när jag mår såhär. 
Gråta gör man i sin ensamhet. Där gör den ingen annan obekväm. 
Och samtidigt längtar hjärtat efter en kram, inte att fixas, att något ska tas bort eller förklaras. En kram där gråten bara få vara.
En mjuk röst som viskar 
- Gråt, gråt ut allt, gråt så mycket du behöver, jag håller om dig. 
För i det händer något, känslan släpper taget. 
Hur kan det vara fel med känslor? Det är de vackraste vi har, det mest mänskliga.



Tänk om det är våra egna känslor som skrämmer oss som mest?
Jag är rädd för mina känslor.
Jag är rädd för mina tårar - att de ska dra ner mig i ett mörker.
Jag är rädd för min glädje - att det är för mycket, att jag är för mycket.
Jag är rädd för livet inom mig - att det är för mycket LIV där inne. 
Hur kan liv vara för mycket?