Den existentiella ensamheten.
Vad händer om man inte flyr från den?
Förlikar sig med att denna livsresa är en ensam resa, en resa som går att dela på ett yttre plan, men på ett djupare inre plan är den ensam.
Jag har inte förstått det, jag har sökt speglar i alla jag mött, försökt fylla tomrum vilket bara skapat fler.
- Ser du mig, förstår du mig? sa varelsen i ryggsäcken när den spejade ut över axeln.
Och sedan besvikelsen.
Om och om igen.
För det går inte, ingen kunde se varelsen som den behövde bli sedd. Det kunde bara den lilla varelsen göra själv.
Det föds något ur den acceptansen. Illusioner faller, en efter en.
Som en sandkaka smulas de sönder mellan fingrarna.
- Har hela livet varit på låtsats? frågar jag
- Inte på låtsats, mer sedd genom en dimma. svarar du
- Det är ensamt när det faller, vad ska jag tro på nu? sa jag
- Kanske du bara kan vila i det en stund, att det är ensamt, att det blir ett tomrum. svarar du
- Men allt blir påtagligt i det tomrummet. Som att se allt på håll men inte längre vara en del av det? Det skrämmer mig. sa jag
- Jag förstår det, som en sorg och frihet på samma gång, men du behöver inte fylla det nu. Det kommer fyllas av sig själv. En ny sandkaka kommer skapas, och en till.
Allra käraste du 