Här sitter vi tillsammans.
Vi sätter våra kroppar, våra liv, i en stol.
Någon annan kör.
Och så bär det av.
Vi lutar oss tillbaka.
Rör oss mot en slutstation.
“Nästa station”, ropar högtalarna.
Skuff. Skuff.
Dörrarna öppnas.
Vi kliver ut.
Sen skingras vi.
Höger.
Vänster.
Rakt fram.
Någon går tillbaka.
In i tåget igen.
Ja, vi får ändra oss.
Tripp trapp.
Tripp trapp.
Klackar mot perrongen.
En sten i någons sula, då klickar det högre än de andra.
– Vart ska ni? ropar jag.
– Hem.
– Var är ert hem?
Det blir tyst.
– Får jag följa med?
– Nej.
Du får klara dig själv nu.
Sen är de borta.
Jag står kvar.
Var är mitt hem?
Jag vänder mig om och går in igen.
Allra käraste du 