Allra käraste du

Att inse sin litenhet i världen.
Hur lite vi faktiskt kan styra över yttre omständigheter. Det väcker en ödmjukhet i mig, när jag lyckats hålla i mig, för först blir jag rädd. Det vi håller kärt kan förloras i ett ögonblick och hur lätt det är att hänga upp sin trygghet på yttre faktorer.
Då hjälper det alltid att vända ut i naturen.
Det blir en påminnelse om något större än mig själv. Rovfågeln som cirkulerar ovanför trädtopparna. Dimman som dansar. Kronhjortens majestätiska horn som stiger ur en annan dimension. Domherrens eldröda mage.
De lever där, ovetande om allt det mänskliga tänkandet.
Och då inser jag att världen fortsätter snurra ändå, den snurrade innan jag kom hit och den kommer fortsätta snurra.
Det är en befriande känsla.