Vi pratar ofta om vikten av att kunna vara sig själv inför andra, inför sin kärlekspartner, sina vänner, ja inför alla. Som om det vore en självklarhet.
Det är vackert, och en förutsättning för att kunna uppleva kärlek och kontakt på en djupare nivå, det är i det äkta, råa och sårbara jag upplever den djupaste kontakten, intimiteten. Annars blir det lite platt, något saknas och det känns tomt.
Men att vara autentisk kräver en stor, stor portion mod, tillit, självkärlek och sårbarhet för i det finns också risken att bli avvisad i allt vi visar, i vad vi är. Kommer du fortsätta tycka om mig om du ser det här?
Och hur visar man något man kanske aldrig vågat titta på själv? Om vi inte ens vet vilka vi själva är, hur visar man sig då? Med alla sina sidor. Bakom masker och murar. Om jag inte har vågat se och acceptera mig själv, inför mig själv, den råa, nakna, den ofiltrerade jag, hur delar jag den då med någon annan?
Allra käraste du 