Vi pratar ofta om vikten av att kunna vara sig själv inför andra, inför sin kärlekspartner, sina vänner och människorna vi möter.
Som om det vore en självklarhet.
För vissa ja, för andra det läskigaste som finns.
Men det är vackert och en förutsättning för att kunna uppleva kärlek och kontakt på en djupare nivå.
Vi längtar efter att bli sedda på riktigt, men vågar inte alltid visa oss.
Det är i det äkta, råa och sårbara jag upplever den djupaste kontakten med människor.
Men hur möts vi på djupet om vi samtidigt skyddar hjärtat?
Mötena och relationerna finns där samtidigt som något saknas. Som att gå därifrån lite ensammare än vi var innan. Jag tror det är det som händer när vi möts där bakom slipade sociala masker.
Att vara autentisk är att vara sårbar, och det kräver mod. För risken finns att bli avvisad.
”Kommer du tycka om mig när du ser allt det här?”
Men hur visar man något man kanske aldrig vågat titta på själv?
Om vi inte ens vet vilka vi själva är, hur visar vi oss då? Med alla våra sidor.
Om jag inte har vågat se och acceptera mig själv, den råa, nakna, ofiltrerade jag, hur delar jag den då med någon annan?
Kanske börjar allt i att försiktigt kalla fram den som en gång behövde gömma sig, den delen som tror att vissa känslor är fel eller för mycket.
Men trygga relationer tycker inte det, de vill se allt.
Det tog mig ett halvt liv, om jag lever till 74 alltså, att inse att ju djupare jag vågar se mig själv desto mer äkta kan relationerna runt mig bli.
