Ibland åker jag tillbaka, dit.
Till mitt gamla liv.
För att höra skratten igen,
ljuden,
minnas.
Livet då.
Vem jag var.
Det finns ett före
och ett efter mötet.
Som att slöjan framför själen föll bort.
Eller snarare, slets bort.
– Där är du! skrek livet.
Och plötsligt – i ett ögonblick – såg jag allt.
Alla färger, inklusive svart.
Sedan dess är det omöjligt att gå tillbaka.
Kroppen protesterar.
Själen skriker nej.
Men tankarna…
de är svårast att få att förstå.
De kämpar ihärdigt.
Själen vill växa,
men rädslan håller krampaktigt fast.
Fast vid det gamla
Allra käraste du 