Att vara en slav under tankarna. Som att grubbel ger en falsk känsla av kontroll.
Om jag bara tänker lite mer, försöker lösa lite till så har jag läget under kontroll.
Att vara sina tankar, istället för att ha dem.
Att bli sin ångest, eller sin sorg.
Känslan av kärlek är något annat, för den bara ÄR.
Jag minns första gången jag upplevde känslan av att separeras från mina tankar.
Att jag var något annat än oro, ett ständigt surr av tankar. Det var som en inre frid, och som en känsla att äntligen hitta sitt ”hemma”.
Större än allt annat.
Att yoga skulle vara bra för mig har jag länge vetat, men att faktiskt göra det, att aktivt göra ett val att bryta tankarna för att yoga har känts som en omöjlighet.
Jag har kommit att älska min kropp mer sen jag insåg hur mycket den bara vill hjälpa mig, hela tiden.
Den skickar signaler om vad som är bra, och inte bra för mig, hur den svarar när jag väljer att använda den till rörelse. Det gäller bara att jag saktar ner tillräckligt, för att höra vad den faktiskt säger, hela tiden.
Allra käraste du 