Flugan på handen, var känns det egentligen?
Jag behöver skärpa koncentrationen för att känna, och andas ut, annars känns det överallt. Det blir som ett irriterande kittlande. Ovansidan av handen känns bortdomnad, fingertopparna likaså, där kan den röra sig obemärkt, men i handflatan blir dess små steg till ett kittel.
Jag vill inte slå ihjäl den, det känns onödigt, men den stör mig med sitt surrande.
Men i ansiktet. Om jag inte viftar bort den, kryper den in i näsan då? Den har inga gränser.
Jag är själv nu, på landet. I tystnaden. Det är verkligen tyst i ett hus på landet. Kylen surrar, gnisslar till ibland. Den låter som en robotdammsugare flera rum bort.
Det vilar en stillhet över huset, jag tror att det är snälla människor som bott här.
Idag är det flugan och jag.
Flugan gnuggar sina smala ben mot varandra, den stirrar på mig med gigantiska ögon.
Den har oproportionerligt stora ögon.
Hur ser världen ut genom en flugas ögon?
I varandet blir det lilla det stora och det stora hamnar i periferin, det är skönt.
Jag vankar fram och tillbaka, packar upp några saker från en flyttlåda, hittar en pryl utan självklar plats. Jag orkar inte ta tag i det.
Vad gör människor när de är ensamma hemma? Flugor vet, om de hinner se innan de dör.
Jag har alltid undrat. Som barn drömde jag om att kunna ta mig in i människors hus, som en blöt pöl som gled under dörrar. Det fanns en serie om en flicka som hade det som superkraft, att förvandlas till en pöl och glida in hos folk. När hon var en pöl kunde hon höra och se allt. Sen gled hon vidare.
Det jag inte förstod som barn är att det mesta händer i huvudet och dit når inga pölar.
Längre och längre bort åker det rotlösa när jag är med flugan. Rötterna som rivits upp.
Rötterna måste fort ner i jorden, annars torkar den. Eller så behöver de vatten.
Jag vet inte. Att inte veta, den vuxna människans stora tabu. Jag frågar mig om alla flyttar genom livet känts som att rycka upp rötterna. Var jag någonsin där, fast jag fysiskt var där?
Nu kan livet handla om en flugas färd över den gröna ullfilten.
Huvudet ser ut som ett ollon. Vingarna är genomskinliga, den påminner om fjärilsvingar.
De smala bakbenen gnuggas också, varför gör den så? Om den inte hade surrat så förbannat, skulle jag överväga att låta den leva vidare då? Jag tror det.
Djur och djur, det är skillnad på dem. Jag smäller fluga efter fluga, som en jägare med den rosa smällaren går jag på jakt. Det känns aningen barbariskt, speciellt när smällen dödar den lite halvt, den sprattlar och jag får måtta ett slag till, och ett till.
Då dör den, förhoppningsvis. Det var det lilla livet.
Men den här flugan får leva en stund till.
Allra käraste du 