Skammen. Den där känslan som kan färga precis allt.
Hur ofta bär vi på en skam som egentligen aldrig var vår att bära? Familjehemligheter som det aldrig fått talas om. Någonstans på vägen börjar barnet tro att det är något fel på det egna jaget. Sedan växer vi upp, och vi undrar varför vi har så svårt att leva. Varför det känns så svårt att bara känna att vi är värda att ha det tryggt.
Frågar vi någonsin vad det är som faktiskt har format oss?
Hur bygger man ett hus på en ostadig grund? Vi kan försöka laga fasaden hur mycket vi vill, men om grunden fortfarande är instabil kommer sprickorna att fortsätta dyka upp. ”Vad bär du i din ryggsäck som du skäms så mycket över?” är en betydligt bättre fråga än ”Vad är det för fel på dig?”.
Jag blir förbannad när jag tänker på hur många människor som går runt med en skam som aldrig var deras från början, i den ständiga tron att det är dem det är fel på.
Det är dags att vi kastar tillbaka skammen dit den hör hemma.
